Trött, matt och smärtpåverkad är precis vad jag är just nu, men jag har ändå planer med att försöka ta mig in till kyrkan för lite andakt/mässa samt träffa lite kompisar. Jag känner att jag behöver få komma ut lite för att få styrka till att ta mig igenom detta helvete en gång till.

 

Den senaste tiden som jag blivit sämre har jag även känt mig ur balans psykiskt. Vilket inte är så konstigt när man gått igenom så otroligt mycket på bara 22 år. Någon gång ska la oturen vända för mig?, Kramiz<3