Idag har jag haft en rejäl känslostorm. Jag känner mig extremt värdelös och efterbliven när det kommer till framtiden. Mina jämnåriga ligger så långt före mig när det gäller just den biten. Jag är fortfarande på ruta ett, utan utbildning, bor fortfarande hemma och dessutom obotlig sjuk. Ju mer jag halkar efter ju mer förtvivlad och ledsen blir jag. Jag vet att livet inte är en tävling, men för mig känns det som jag drog nitlotten ingen annan fick. 

 

Jag ska försöka samla mig lite fören att få i mig näring, har ju gråtit till och från under hela dagen. Jag hoppas verkligen kvällen blir lite bättre och framför allt att jag får prata ut med syrran kring alla tankar. kramiz<3