Då är man återigen ensam och det känns konstigt. Men samtidigt behöver jag nog få vara det ett tag för att slippa all ångest som jag får av att vara sängliggandes. I veckan som kommer har jag kuratorsamtal vilket behövs för jag har så många funderingar och tankar kring både sjukdomarna och sorgen efter Annelie.

 

Jag tycker livet rullar på annars bortsett från nervsmärtorna i benen och febertopparna som kommer när man minst anar det. Hur mycket man än försöker går det inte bli av med smärtorna helt. Tur man hittat sätt att hantera anfallen och framför allt våga prata om det öppet. kramiz<3