Måste erkänna att ensamheten kryper sig på allt mer nu när man även åkt på förkylningen som gör att man inte ens kan ta emot besök här hemma. Jag är en sådan person som blir extremt nedstämd av att känna mig ensam för länge och det enda som kan få bort allt mörker är att träffa eller få besök av någon.

 

Jag vet inte hur jag ska stå ut tills jag är feberfri och starkare igen efter infektionen om jag redan nu börjat bryta ihop i tårar. BLÄÄ! Vad less jag är på att vara sjuk på sjuk! Det gör allt ännu mer komplicerat. Det enda positiva med dagen än så länge är att resten av näringsdryck-leveransen kom imorse. kramiz<3