Just nu vet jag inte vad som som är värst mellan nervsmärtorna, tröttheten eller all panikångest inombords som dykt upp efter allt strul med vården. Tack och lov har jag TT här som kan få mig tanka på annat under dagarna. Men på kvällar och nätterna brister jag ut i tårar tills jag somnar. 

 

Jag hoppas verkligen att jag blir bättre snart så jag får tillbaka lite av livet. För här hemma börjar kännas allt mer som ett fängelse. Så vill inget annat än att få komma ut mer. Idag hoppas jag iallafall kunna åka till stan lite snabbt för att fylla på förrådet här hemma då det börjar bli akut. I övrigt blir det sängläge tyvärr. Energin är som bortblåst just nu. Kramiz❤