Inatt grät jag i floder och försökte hitta ett sätt att komma förbi detta helvete, men det finns ingen genväg utan det är bara till att kämpa på. Jag är verkligen tillbaka på ruta ett igen, alltså lika illa som innan jag fick diagnoserna. Det tog flera år att bygga upp ett fungerande liv och nu har vården lyckats förstöra allt det. All ångest och tankar har helt enkelt blivit för mycket för mig den senaste tiden. Men JAG SKA KLARA DETTA!

 

Dagens blodtryck la på 99/67, vilket är längre än sist och pulsen la på 90 sittandes. Så det är inte kontigt jag känner mig ständigt svimfärdig och har svårt att hålla mig uppe. Tyvärr lär jag ju inte få någon som helst hjälp med detta fören jag ramlar ihop och skadar mig. Kramiz<3