Mina känslor är lite av en berg och dalabana just nu efter senaste beskedet av sjukgymnasten i Onsdags. Det var som mitt hopp dog lika fort jag hade börjat hoppas på få hjälp med smärtorna i nacke/bröstrygg pga orörliga kotor. För ja hoppas gör jag alltid trots att jag vet att jag är kronisk sjuk med flera olika sjukdomar och därmed är ett komplicerat fall för vården. Men att gång på gång bli bortdömd av vården ännu en gång börjar tära på psyket. Det var vårdens idé att öppna upp allt igen för att utesluta att jag VERKLIGEN inte kan bli bättre vart dem nu ens kom på att det skulle gå efter 18 år?!

 

Jag är lämnad åt mitt egna öde och få det uppslängt i ansiktet igen gör fruktansvärt ont inom mig. Så just nu cirkulerar det återigen många funderingar och känslor. Hur ska man bara hantera vetskapen om att man ska plågas i kanske 60+ år till liksom?! Vården har verkligen öppnat upp såret inom mig på nytt. Jag är därmed ganska nerbruten och less just nu men jag vet att jag kommer resa mig igen när jag fått smälta allt på nytt. kramiz<3