Hej alla älskade läsare!<3<3

Att känna sig omtyckt och älskad har alltid betytt massa för en, men var händer när man står där ensam och vilse och ingen vill ha en? Jag älskar mina hjärtan, dom är mitt guld, dom är mitt allt, utan dom hade jag inte viljat kämpa så hårt för att vinna kampen mot sjukdom. Men jag är rädd för att en dag stå där helt ensam utan att ha någon som är villig att stötta mig och se mig för den jag är.

Är det meningen att ett barn ska trösa en vuxen.
 Att torka ens tårar som forsar ner för kinden.
Att viska i ens öra "Det är okej" och "Det blir bra igen".
Att hjälpa en klara vardagen.

Det är ett barn, som knappt börjat livet.
Att nått gått snett inom vården det förstår vi nog alla nu.

Saknar mina hjärtan så<3