Igår fyllde jag 30 hela år och då det var exakt 10 årsen sen jag gjorde en snabbgenomgång av mitt liv känns det som det verkligen är på tiden för del 2 och fortsätta där jag slutade 2012. Det är här är det första som dyker upp när jag hör årtalen fram till idag allt från bra till jobbiga minnen. Del 1 kan ni läsa HÄR. Många kramar<3

 

 

 

 

Idag känns kroppen långt ifrån okej efter natten, jag är riktigt stel, vilket högtst troligen beror på att jag legat och spänt mig under natten. Jag hade nämligen en hel del mardrömmar om skoltiden. Jag bearbetar fortfarande allt trauma jag utsattes för under högstadiet. Det har gått över 14 år snart ändå påverkar det mig än idag. Jag har ärr för livet efter allt jag fick utstå. Jag kantas inte bara av mardrömmar i perioder utan känner fortfarande obehag i vissa situationer särkilt i hemmamiljön i stan. 

 

Flytten har visserligen fått mig känna en viss trygghet igen när det kommer till hemmet jämför med mina föräldras lägenhet. Men det tar sin tid trots att jag inte stött på någon av personerna på länge. Det här är ett inlägg jag velat skriva länge men inte riktigt känt mig redo för. Men tror jag behöver få ur mig det och dela med mig av att bara för mobbning får ett slut så läker inte alla sår. Dem skada mig så mycket mer än vad dem någonsin lär förstå. Jag jobbar dagligen på att känna tillit och trygghet igen. kramiz<3

  

 

Tror inte någon kan ha missat #metoo i socialamedier. Vi som blivit utsatta för övergrepp & sexuellatrakasserier använder hashtagen för att uppmärksamma hur pass vanligt det faktiskt är att det sker. Jag är en av dem som utsätts för Sexuellatrakasserier flera gånger i mitt 25 åriga liv. Det finns dock ett tillfälle som gett mig extremt djupa ärr och det är när en kille stoppar sina vidriga händer innanför mina trosor trots upprepande NEJ!. Detta är ett av tillfällena som satt sina spår i mig för idag har jag väldigt svårt att lita på killar i min närhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns många saker jag saknar att kunna göra sen jag blev sjuk. Jag saknar bland annat att kunna gå i skolan. Då det var något jag älska trots att jag var mobbad i grundskolan. Jag har alltid vart den som älskar att lära mig nya saker och jag är väldigt nyfiken av mig, vilket förmodligen är en av mina bästa egenskaper. Men sen jag blev sjuk har det vart svårt att gå i skolan pga energiförrådet är såpass litet och sen är jag infektionskänslig.

 

Sista gången jag plugga var för några årsen då jag läste Naturkunskap 1b och jag är otroligt stolt över att jag faktiskt klara kursen och att alla inlämningar blev mer än godkända. Men den pressen av att behöva lämna in en viss tid och befinna sig på skolan vissa dagar blev för mycket. Jag krascha rejält efter kursen var avslutad och har sen dess inte vågat mig på att läsa någon ny kurs. kramiz<3

 

Godmorgon!!

 

När ni läser detta inlägg är jag på väg upp till några äldre släktingar i Västerås. Vi ska bara vara där över dagen. Men jag har sett framemot denna resa länge nu. Inlägg om hur resan gick kommer upp imorgon eller på torsdag beroende på hur jag mår efter resan. Istället får ni ta del av fem hemligheter om mig som många inte vet om. Kramiz<3

 

1. Jag älskar att sjunga när jag är nedstämd för att samla nya krafter.

 

2. Jag blir riktigt sur och dålig om jag inte får mat i tid.

 

3. Jag sover allra helst intill väggen av någon konstig anledning känns det varmare.

 

4. Som barn var jag väldigt påhittig och älska att uppfinna saker.

 

5. Jag minns barndomen väl trots försämrat minne senaste åren. Bland annat vad jag hade på mig första skoldagen 1998. Ett par orangea byxor och en vit T-shirt med en grön, gul & orange blomma på.

 

Såhär såg jag ut som bebis, tonåring och barn:

 

Tänk lägga upp ett litet speciellt inlägg som jag funderat mycket på senaste veckorna. Jag har lite svårt att blicka tillbaka. Då jag gick igenom en tuff tid full av grov mobbning & olaga hot i början av tonåren, men vissa saker har ju förändras åt de bättre nu. Detta är skillnaden på Då och Nu under dessa 10 år som gått mellan bilderna på mig. Jag har blivit en starkare person och ingen ska någonsin få trycka ner mig till botten igen! kramiz<3

 

Mina tankar/egenskaper 2007:

 

·  Nyfiken på framtiden.

 

·  Sprallig därmed vägra sitta still.

 

·  Tystlåten och blyg.

 

·  Förtvivlan varför just jag blev det svarta fåret i skolan.

 

· Ledsen och tom inombords

 

 

 

Mina tankar/egenskaper 2017:

 

· Rädsla för hur framtiden kommer se ut.

 

· Lycklig över det lilla jag klarar av.

 

·  Öppen och kärleksfull.

 

·  Förtvivlan varför just jag åkt på att bli obotligt sjuk.

 

· Oftast glad och överlycklig.

 

 

Jag kom precis upp ur sängen efter haft en fruktansvärd natt tackvare mina grannar och folk utanför. Fick en rejäl panikattack runt 2 inatt, då folk börja prata utanför mitt fönster och gjorde konstiga ljud. Precis som när jag var mobbad och trakasserad i högstadiet och blev attackerad i mitt egna hem. Sen dess får jag panik varje gång jag hör någon utanför mitt fönster på nätterna. Men tillslut lyckades jag iallafall somna om, vilket var bra för jag behöver verkligen min sömn nu när kroppen är i dåligt skick. kramiz<3

 

 

Idag deltar jag i #millionsmissing för att stödja alla ME/CFS-drabbade vars skor står tomma för att ägarna är för sjuka för att slita på dem. Här nedan ser ni min bild på mina tomma skor som står på 60 meters plan. För är det något jag har saknat sen livet vändes upp och ner med denna skit sjukdom är det just att få springa tills jag känner hur jag flyger fram. Det är svårt att förklara den känslan och lyckan jag fick av att få springa. Längtar tillbaka nått så enormt. Kramiz<3

 

 

HEJ PÅ ER!!

 

Jag har nu vart sjuk i halva mitt 24 åriga liv. Jag har förlorat så mycket under dessa år som jag aldrig kommer kunna ta igen.

 

Så snälla ni DELA & DELTA i detta evenemang för att visa ert stöd för alla oss ME-drabbade. Mer information hittar ni i länken nedanför  KRAMIZ! 

 

Anmäl dig till Facebookeventet här:https://www.facebook.com/events/1657597431218414/?ti=cl

 

Imorgon Tisdag den 27 september kommer patienter, anhöriga och andra engagerade i hela världen att delta i #MillionsMissing, en global aktionsdag för alla som drabbats av ME/CFS (Myalgisk Encefalomyelit).

 

De tomma skorna symboliserar de miljoner ME/CFS-drabbade som saknas i olika sammanhang. Fota dina tomma skor och lägg upp en bild på sociala medier den 27/9 med texten:

………………………………♥………♥……………………………
Idag deltar jag i #millionsmissing för att stödja alla ME/CFS-drabbade vars skor står tomma för att ägarna är för sjuka för att slita på dem.
Ge gärna en gåva till forskningen via patientföreningen RME:
Bankgiro: 136-7481
Swish: 123 056 33 95
#svmecfs

 

// RME - Riksföreningen för ME-patienter

 

 

Hur kan man bryta ner en annan människa tills den vill ta livet av sig? Skulle du som mobbare sen vilja leva med att du tagit dö på en annan människa?! Det är 2016 och vi borde kommit längre kring detta ämne! Det är inte okej att mobba, kränka eller misshandla en annan människa! Aldrig någonsin ska detta behöva ske ändå är detta vardag för flera tusen där ute!

 

 

1. Våga berätta för en vuxen som du har förtroende för. Det finns alltid peroner i din omgivning som älskar dig otroligt mycket och dom kommer stötta dig i kampen.

2. Försök hitta en plats där du känner dig trygg, det kan vara hemma, sommarställe, släkting, kyrkan m,m... Där du kan ladda batterierna utan att behöva vara rädd för att få onödiga kommentarer från mobbarna.

3. Om skolan vägrar göra nått eller anklagar dig för att vara orsaken till att folk "får mobba dig", Anmäl omedelbart till skolinspektionen och Barn- och elevombudet. Stå på er! Ingen förtjänar att utstå psykisk (onödiga kommentarer och ord) eller fysiskt våld.

 

 

 

 

 

Innan mina sjukdomar kom in i mitt liv gick jag igenom mycket på väldigt korttid. Jag blev under mina 3 år i högstadiet utsatt för trakasserier, mobbning och misshandel. Jag fick inte ens vara ifred i mitt egna hem utan att idioterna stod utanför mitt sovrumsfönster på kvällar/nätter. Detta gjorde att jag fick bo på ön under en period när de var som värst och på dagtid när det var skola var kyrkan min trygga plats dit jag kunde fly när jag kände att rädslan tog över.

 

Jag fann styrka och hopp i musiken och jag fick otroligt mkt stöd av flera musiker från Skövde. Vilket fick mig att kämpa tills jag besegra dem en gång för alla. Den 13 juni 2008 vann jag kampen som så länge plågat mig inombords. Idioterna trodde de skulle förstöra mig för alltid, men där hade de fel. Efter ett år i trygghet, var jag starkare än någonsin och den styrkan växer för varje år som går. Inget ska få krossa mig igen!kramiz<3

 

 

 

Innan jag blev sjuk var jag en aktiv liten tjej som syssla med handboll, friidrott, dans & sång på samma gång. Men sen kom den dumma halsinfektionen och tog allt ifrån mig. Som inte det var nog blev jag mobbad, trakasserad, kränkt både i skolan och utanför. Jag hade inte längre någon trygghet kvar. Jag tvingades fly från mitt trygga hem.

 

Jag fann kraft och trygghet hos en familj med många barn. Dom såg mig för den jag var och det gör dom än idag. Det var då jag bestämde mig för att vad som en kommer i vägen ska jag aldrig inte ge upp. Inget ska få vinna över mig.

 

Åren gick och rätt som det var satt hela klassen kring ett bord för att läsa upp sina avslutningstal inför att gå ur 9:an. Jag tveka länge på om jag verkligen skulle våga läsa upp mitt, men när min lärare säger "du då Jenny? Ställer jag mig upp och säger "Jaa det vill jag".

 

När jag läst klart kommer applåderna och en av killarna ställer sig upp och ropar "Hon kan ju prata!!". Klart jag kan prata om jag vill, men att tala till svin är inget jag vill lägga energi på.

 

Mobba och kränkte dom mig för att jag var blyg/tyst??! Ja, den frågan kommer jag nog aldrig få svar på även om jag skulle vilja få reda på varför.

 

 

(För er som undra hette jag JENNY tills jag börja på gymnasiet då jag byte till JENNIEY för att lämna mitt gamla liv bakom mig.)

 

Fortsättning följer....

 

 

 

Mitt Tonårsliv börja med en massa jobbiga halsflussperioder och mängder med  läkarbesök och antibiotika kurer. Efter drygt 1½ år försvann halsflussen helt,  men kroppen var fortfarande trött och svag och åren gick och jag blev allt  sämre. Läkarna kämpa så gott dom kunde för att kunna ställa en diagnos men det  sluta oftast med att dom haka upp sig på min låga vikt.  Rätt som det var  gav alla upp och jag stod där utan någon som helst hjälp från vården.

 

 

Samtidigt som jag blev sämre och allt mer sängliggandes så förlora jag min  älskade Morfar. Hans bortgång tog jag väldigt hårt, då han var mitt allt och min  stora förebild. Men mitt all sorg insåg jag att jag också kan bli så som han  var. "Han kämpa in i det sista" och det tänker jag också göra.

 

 Året gick och jag hade fortfarande smärtor från topp till tå och en jobbig  trötthet som inte gick sova/vila bort. Till slut la jag för det mesta i sängen  och kolla på film eller sov, allt annat var för jobbigt. Men så en dag så kom  min gudmor med ett tips om ett TV-program där en kille/man som hade samma symtom  som mig skulle få hjälp med renovering + få hjälp för att få diagnos. Mamma  spela in programmet när det gick i repris.

 

 

Dagen efter kolla vi på programmet och skrev då upp mottagningen killen  fick hjälp ifrån. Efter programmet starta jag datorn och börja googla på  "Kronisk trötthet syndrom", Kände igen mig direkt i alla symtom. Vi bestämde oss  då för att ge det ett försök. Det kan ju inte bli värre än vad det redan är.  Läkaren på VC ville självklart skicka en remiss dit och även till  smärtkliniken.

 

 

Nu är det bara ca 15 minuter kvar av mitt tonårsliv. Jösses vad tiden går fort, känns forfarande som jag är 13. Jag har egentligen aldrig längtat till 20 årsdagen då jag ändå inte dricker alkohol eller festar. så mitt behov av att bli 20 har inte vart stort.

 

Men det är ju ändå ett stort kliv för nu beger man sig in i Vuxen livet på riktigt. Man ska börja betala för vården, Jobba, bilda familj...Och till sist bli gammal. Härligt eller INTE.

 

jaja, jag ska iallfall krypa i sängs nu. Har suttit hela kvällen för att förberedda 3 inlägg för morgondagens bloggning, så nu är jag super trött. IMORGON BLIR JAG 20 ÅR!!!