Mitt Tonårsliv börja med en massa jobbiga halsflussperioder och mängder med  läkarbesök och antibiotika kurer. Efter drygt 1½ år försvann halsflussen helt,  men kroppen var fortfarande trött och svag och åren gick och jag blev allt  sämre. Läkarna kämpa så gott dom kunde för att kunna ställa en diagnos men det  sluta oftast med att dom haka upp sig på min låga vikt.  Rätt som det var  gav alla upp och jag stod där utan någon som helst hjälp från vården.

 

 

Samtidigt som jag blev sämre och allt mer sängliggandes så förlora jag min  älskade Morfar. Hans bortgång tog jag väldigt hårt, då han var mitt allt och min  stora förebild. Men mitt all sorg insåg jag att jag också kan bli så som han  var. "Han kämpa in i det sista" och det tänker jag också göra.

 

 Året gick och jag hade fortfarande smärtor från topp till tå och en jobbig  trötthet som inte gick sova/vila bort. Till slut la jag för det mesta i sängen  och kolla på film eller sov, allt annat var för jobbigt. Men så en dag så kom  min gudmor med ett tips om ett TV-program där en kille/man som hade samma symtom  som mig skulle få hjälp med renovering + få hjälp för att få diagnos. Mamma  spela in programmet när det gick i repris.

 

 

Dagen efter kolla vi på programmet och skrev då upp mottagningen killen  fick hjälp ifrån. Efter programmet starta jag datorn och börja googla på  "Kronisk trötthet syndrom", Kände igen mig direkt i alla symtom. Vi bestämde oss  då för att ge det ett försök. Det kan ju inte bli värre än vad det redan är.  Läkaren på VC ville självklart skicka en remiss dit och även till  smärtkliniken.