Innan jag blev sjuk var jag en aktiv liten tjej som syssla med handboll, friidrott, dans & sång på samma gång. Men sen kom den dumma halsinfektionen och tog allt ifrån mig. Som inte det var nog blev jag mobbad, trakasserad, kränkt både i skolan och utanför. Jag hade inte längre någon trygghet kvar. Jag tvingades fly från mitt trygga hem.

 

Jag fann kraft och trygghet hos en familj med många barn. Dom såg mig för den jag var och det gör dom än idag. Det var då jag bestämde mig för att vad som en kommer i vägen ska jag aldrig inte ge upp. Inget ska få vinna över mig.

 

Åren gick och rätt som det var satt hela klassen kring ett bord för att läsa upp sina avslutningstal inför att gå ur 9:an. Jag tveka länge på om jag verkligen skulle våga läsa upp mitt, men när min lärare säger "du då Jenny? Ställer jag mig upp och säger "Jaa det vill jag".

 

När jag läst klart kommer applåderna och en av killarna ställer sig upp och ropar "Hon kan ju prata!!". Klart jag kan prata om jag vill, men att tala till svin är inget jag vill lägga energi på.

 

Mobba och kränkte dom mig för att jag var blyg/tyst??! Ja, den frågan kommer jag nog aldrig få svar på även om jag skulle vilja få reda på varför.

 

 

(För er som undra hette jag JENNY tills jag börja på gymnasiet då jag byte till JENNIEY för att lämna mitt gamla liv bakom mig.)

 

Fortsättning följer....