Aldrig känt mig så ensam och tom som nu. Att vakna upp med vetskap om att dagen lär bli ett helvete, är en mardröm. Jag hoppades visserligen på att de skulle ge med sig efter några timmar, men jag hade fel!  Det pågår fortfarande och ju mer tid som går, ju sämre blir jag..

 

Jag längtar redan tillbaks till syrran och ställer mig gång på gång frågan varför jag åkte hem, men även om jag vet svaret känns det inte som ett bra svar. Ja!, Injektionerna styr mitt liv sen 3 år tbx, men ska det behöva vara så? Är inte jag också värd ett liv? Jag vill till syrran igen och har just nu stora planer på att åka tbx för att komma ifrån skiten som just nu förstör mitt liv.kramiz<3