Varför är det så svårt med förändringar som påverkar ens liv totalt. Ärligt så ser jag inte fram emot stammrenoveringen som börjar om 2 veckor. Inget lär bli sig likt efter det. Badrummet kommer va helt annorlunda och inte blir det bättre att ärthjärnorna ställt tvättmaskinplatsen i vägen så man ska slå sig varje gång man är där inne. Jag vill inte ha nytt. Det är bra som det är!

 

Men värst av allt är att jag ska vara i från mamma i 6 veckor. Hon är mitt allt, speciellt när jag är som svagast. Vem ska ta hand om mig i 6 veckor? Vem ska torka mina tårar när de mörka tar över? Jag vill bara inte! Kramiz<3