Det känns att kroppen börjar ta stryk av infektionen som härjar runt. Jag har liksom inte ork till något. Liksom allt från tal till att stå upp är jobbigt. Men snart är dagen slut så jag har på något sätt ändå vunnit även om jag sovit en stund för att samla kraft till myskvällen. Jag påminner mig hela tiden om att jag är en fighter som ska vinna kampen.

 

Min älskling åkte hem förut, då han vart tvungen att återgå till jobbet imorgon.  Redan på vägen hem från stationen börja det kännas ensamt och tomt utan min älskling vid min sida. Men så fort jag är starkare är det min tur att åka till dig. Vilket jag längtar efter otroligt mkt efter. Kramiz<3