Just nu tycks det vara ME:en som påverkar mig allra mest medan fibromyalgin ligger i bakgrunden i form av extrema smärtor. Det är otroligt jobbigt att aldrig veta hur kroppen lär må den kommande dagen. Det gör att de blir svårt att planera in saker som kompisträffar och annat skoj. 

 

Men även sjukhusbesök blir drabbade av mitt mående. Då jag vissa dagar inte ens orkar ta mig dit, kroppen är helt enkelt för svag för att hålla uppe mig. Detta är något som kanske bör lösas i form av vård i hemmet, men en sådan ansökan känns jobbigt att skicka in som blivande 23 åring. Jag antar att jag måste acceptera min situation. Men HUR accepterar man som ung att man är i behov av mer hjälp i hemmet? kramiz<3

 

Tänkte föresten ha en frågestund här på bloggen i helgen (om jag nu mår tillräckligt bra). Så har ni några frågor eller funderingar går det bra att kommentera in dom redan nu.