Jag kämpar på så gott det går, men än så länge sker det inga större framsteg. Jag är så svag att jag är sängliggandes den största delen av dygnet. Försöker dock äta men tyvärr slutar det oftast med vätskeersätning då jag till och med är för trött för att äta. Det går alltså åt helt fel håll och det känns tungt inom mig. Men jag vet att jag kan besegra detta hinder igen.

 

Det får ta den tid de tar för kroppen att återhämta sig, till dess får jag ta hjälp av anhöriga och hjälpmedel. Det låter lätt, men som 23 åring acceptera ett liv i sängen är allt annat än lätt. Jag gråter dagligen av ilska över att jag inte ens orkar sitta och måla. Pyssel har alltid vart en del av mig som betyder mycket för att jag ska orka kämpa på, men nu när kroppen även tagit det ifrån mig, vet jag inte längre var jag ska finna glädjen... kramiz<3