Idag hade jag egentligen planerat att städa mitt rum lite, men min kropp klara inte ens vara vaken 2 timmar för att äta och fylla i en blankett. Jag har därför näst intill sovit bort hela denna dan och det känns fruktansvärt inombord. Men jag försöker tänka på att kroppen behöver återhämta sig efter den tuffa veckan med barn i huset. Samtidigt vet jag att denna försämring lika mycket beror på att jag nekas rätt vård.

 

Det gör faktiskt ont i mig att veta att denna försämring kunde ha undvikts om bara vården tagit mig på allvar och aldrig låtit mig trappa ner allt så hastigt. Jag försöker kämpa på men det är inte alls så lätt som det låter. Varje dag måste jag bita ihop för att inte falla i tårar när jag börjar bli trött igen (dvs ca 2 timmar efter jag vaknat). Hade du velat ha det så år efter år? Förmodligen inte! Nu ska jag be mamma krama om mig en stund. kramiz<3