Ett första steg...
till att gå vidare...
Varför blir det som en enorm känslostorm när man har infektion i kroppen? Jag har gråtit till och från sen i Torsdag och idag känns det omöjligt att sluta. All saknad av mina Änglar gör det svårt att stoppa tankarna. Men jag måste våga släppa taget och gå vidare även om saknaden kommer finnas kvar livet ut.
Våren 2016 ska jag återvända till Norrköping för att få ett ordentligt avslut på det som fick mitt liv att stanna upp. Det är ett första steget till att kunna ta över det min ME-syster brann för men aldrig hann avsluta. Jag ska börja videoblogga lite smått för att sprida kunskap om sjukdomarna som vården blundar för!
Jag ska ta mig mod till att läxa upp vården en gång för alla. Dem har tagit så många nära från mig och sen tror dem att de ska få ta mig med. Fuck heller! Jag må ha vart en blyg och tystlåten tjej, men det är slut med det. Jag ska kriga för de svaga. kramiz<3
Kommentarer
Trackback
