Som många andra i min ålder drömmer även jag om att kunna lämna fågelboet, men som kronisk sjuk är det inte så lätt alla gånger. Dels rädslan över om man lär få hjälp av vården i den nya staden och om man lär bli beviljad de hjälpmedel som behövs för att vardagen ska fungera.

 

Det är ca 40 Mil från min hemstad till dit jag troligen kommer flytta och jag kommer ha dagar då jag kommer må så dålig att jag inte kan ta hand om mig själv. Hur ska jag då lyckas klara mig när jag inte har en mamma som kan ta hand om mig på dagarna? Planen är att om några år flytta närmre mina föräldrar, men just nu går det inte. Då min prins har fast jobb och son där nere. Därför hänger allt på mig även om det inte riktigt är menat så.

 

Min största rädsla är helt klart att bli mer osynlig av vården och lämnad åt mitt egna öde bara för jag lämnar boet. Jag vill inte behöva välja mellan krossat hjärta/dröm och vården! Jag har haft tillräckligt med svåra beslut att ta sen jag blev sjuk. kramiz<3

 

 

Någon som är kronisk sjuk som har erfarenhet av att flytta från boet (föräldrarna)? Hur gick dina tankar? Ringde du runt och fråga dig fram om rätt vård? Eller chansa du bara? Så tacksam för svar. Ni som vill vara anonyma får gärna mejla mig istället.