Två hela år av saknad efter min ME-syster har nu gått. Ändå är det så svårt att släppa taget om henne och gå vidare. Jag gråter fortfarande efter henne varje kväll. Det gör fortfarande ont i mig att hon inte längre finns här även om jag vet att hon vakar över mig från himlen. Hennes röst, kramar, kärlek ingen kommer kunna ersätta hennes plats i mitt hjärta.

 

Jag har samtalskontakt (kurator) sen dag ett efter dödsbeskedet, men för mig har det inte hjälpt mig släppa taget. Det är som att såren inte vill läkas och kanske är det för att jag aldrig fick ta ett riktigt avsked av henne. Min älskade ME-Syster var min andra hälften. Nu står jag här tom och krossad. Men jag hoppas det blir bättre med tiden när såren börjat läkas (något som kan ta flera år) och kanske gör det mig hel igen. kramiz<3