Jag är verkligen ingen morgonmänniska alls och framför allt inte efter en tuff natt med nervsmärtor. Men idag ska jag äntligen få komma ut utanför tomtgränsen en sväng. Så det är bara till att ta sig upp och göra sig redo för att åka. Konstigt nog känner jag en enorm lycka att få komma ut lite för nu var det 6 dagar sen sist.

 

Min försämring har gått ganska fort. Jag hoppas dock fortfarande på att det ska vända till det bättre igen. Imorgon är det dags att träffa läkaren som förstört mig och det känns nervöst. Jag är nog till och med rädd för att återigen bli dumförklarad eller nekad vård pga bristande kunskap om mina sjukdomar. kramiz<3