Idag känner jag mig sliten efter "anfall" jag åkte på tidigt igår morse. Det kom ju lite olämpligt igår då vi skulle ha barnen hos oss. Men dem märkte nog inte av det speciellt mycket mer än att jag la i sängen ett par extra timmar innan jag lyckades ta mig upp för att äta och leka med dem en stund innan jag återigen behövde vila. Framåt eftermiddag/kväll flöt det på rätt bra även om smärtorna fortfarande var starka efter "anfallet".

 

Barnen klättra flera gånger upp till mig för att kramas medans jag låg i sängen. Åh, den kärleken och värmen är guld när man har dagar som igår. Syskobarnen tillsammans med allt stöd från familj och vänner är det som håller min gnista uppe när det är som tuffast. Jag är enormt tacksam och glad över att sällan behöva vara eller känna mig ensam. kramiz<3