Fy, det här med sorg, saknad och tomhet är så mycket tuffare än vad man tror. Det mesta av chocken har visserligen börjat lägga sig. Nu får man försöka att vänja sig vid ensamheten igen och försöka se tillbaka på det vackra stunderna vi fick men det kommer ta sin tid. Ta sig igenom en dag i taget...

 

Kroppen strejkar mycket vilket inte är så konstigt med tanke på alla hysteriska tårar och långa nätter. Det tar all den lilla energi jag annars brukar kunna ha över. Det kommer nog vara såhär till och från ett bra tag framöver. Men jag vill heller få ur all sorg/tårar än hålla allt inom mig och explodera när man minst anar det. kramiz<3