Nu under helgen starta jag del 2 av exponeringen av mina trauman som ung. Under del 2 går det ut på att man ska möta och vänja sig för det man är rädd/får panik av. Jag valde att starta med att möta min rädsla för mopeder och dess ljud som jag under 14 års tid reagerat väldigt starkt på särskilt under perioden vår till höst när det är många sådana ute.

 

Varje gång jag hört en moped under dessa år har jag fått panik och vill genast lokalisera var den kommer ifrån och kommer den bakom mig har jag alltid vänt mig om för att se den åka förbi, detta är något som uppkommit till följd av att jag under många år blev jagad av mopeder. Jag litar inte på förarna och ljudet väcker svåra minnen.

 

Första exponeringstillfället i Lördags gick ut på att lyssna på mopedljud från Youtube med förbundna ögon i 5 minuter. Jag visste att jag skulle få panik och vilja fly, men det som hände knappt 1 minut in i övning fanns inte med i mina beräkningar alls. Jag brast ut fullständigt i tårar, men jag satt kvar under hela övningen. Antar att jag reagera så för jag var hemma i tryggheten och kunde släppa ut tårarna utan att någon såg det.

 

Nu kommande dagarna kommer jag fortsätta öva här hemma i tryggheten och i slutet av veckan hoppas jag kunna börja öva lite smått utomhus. Så det går framåt och jag tror att jag så småning om lär lära mig hantera situationen utan att få panik. När denna rädslan är under kontroll ska jag gå vidare till nästa trauma i min takt. Nu ska jag sova en stund för all denna bearbetning tar väldigt mycket på energin som jag har väldigt lite av och då jag även ska klara måltiderna har jag fått ökat antal vilostunder. kramiz<3

 

Reagerar starkt på ljudet av en moped: