Det är verkligen en berg och dalbana nu, men jag kämpar tapper på och jag vet att det kommer bli något lättare när all bearbetning av trauman är avklarade, men om jag ska vara helt ärlig så känns det målet så långt bort just nu. Jag har även börjat tappa lite av mig själv senaste dagarna, men jag är ganska säker på att det bara är en tillfällig känsla. Det är inte första gången jag får den känslan under bearbetningen.

 

Till helgen ska jag och mina föräldrar i alla fall försöka åka till ön ett par dagar, där jag kan få landa lite i allt och vara nära naturen som ger mig ro och trygghet. Få andas och samla ny positiv-energi för kommande bearbetningar och såklart få en massa kärleksfulla kramar som jag nog behöver som allra mest just nu. kramiz<3