Igår var en riktigt blä dag som man helst hade velat hoppa över. Vädret var helt magiskt större delen av dagen och jag kämpade mig verkligen ut för att få känna värmen från solen. Men inombords var det som en tickande bomb av känslor och tillslut brast det för mig. Jag kunde inte hålla det inom mig och då jag vet att ensamheten göra att panikångestattackerna kan hålla i sig länge valde jag att ringa om stöd.

 

Först syrran som fick lugna mig och sen till min pappa som direkt sa att han skulle komma så fort han hade ätit middag. Allt för att låta mig prata ut om allt de som tynger mig just nu och ge mig en varm & trygg kram. Jag är enormt tacksam för att ha så fina människor runt mig som tar emot mig när jag faller. Idag känns det mycket lugnare inombords även om en viss oro för framtiden ligger kvar såklart, men jag hoppas på en bättre dag med massor av skratt istället för tårar. Kramiz❤