Nu har det gått exakt 13 år sen du tog ditt sista andetag tidigt en söndags morgon. Trots att åren går så känner jag din närvaro hela tiden särskilt när jag känner mig ensam och ledsen. Då kan jag nästa känna hur du torkar mina tårar som rinner längst med kinden och höra dig viska "var inte rädd, jag finns här". Men jag vet också att du delar min glädje, för när jag skrattar kan jag nästan se framför mig hur du strålar upp i ett leende precis som du alltid gjorde innan du blev en Ängel. 

 

 Jag saknar dig nått enormt mycket Morfar. Men när tiden är inne vet jag att du tar emot mig med öppna armar där uppe i evighetens land där vi ska sjunga och dansa tillsammans om och om igen. Jag älskar dig Morfar! Världens finaste vägvisare och förebild som inspirerat mig så. kramiz<3