Då har man varit på det tredje besöket med teamet och denna gång var det samtal kring hur jag mår psykiskt mitt i allt kaos med kroppen. Detta är nog det mötet jag varit mest nervös inför då jag har svårt för vissa psykologer. Men jag tyckte besöket gick relativt okej till en början men sen gick det åt skogen. Dock kom ångesten inte förrän framåt kvällen då det kändes som jag kanske blev en aning missförstodd i vissa frågor när jag väl hade hunnit smälta det hela när jag kom hem och sen var det en sak som gör mig så otroligt ledsen och arg!

 

Och där även en del av mitt förtroende försvann, nämligen när vården återigen börjar komma med påstående och frågor kring ätstörning i form av anorexia. Jag är till en börjar så jävla less på vårdpersonal som bara skumläser journalen och hakar upp sig på enstaka ord, utan att läsa hela texten kring det för hade personen i fråga gjort det hade det stått att vårdens utredningar kring det redan är avslutat och att det aldrig bevisat mer än att jag är genetiskt smal. Så varför kan dem aldrig släppa det där med ätstörningar?! 

 

Ja, jag har kontakt med dietist sen flera år tillbaka då mina kroniska sjukdomar gör att min aptit svajar emellanåt inget annat. Mina nära och kära som känner mig väl vet att min vardag kretsar kring mycket vila och äta inom var 3-4:e timme för att inte bli dålig. Jag kämpar så jävla hårt för att gå upp i vikt och framförallt hålla den vikt jag kommit upp till och så får man återigen ett sådant påstående uppslängt i ansiktet liksom precis som alla andra vårdbesök man haft genom åren. kramiz<3