Att varje gång man haft det roligt behöva betala dagarna efteråt tär på psyket väldigt mycket. Det har gjort att jag inte riktigt vågar ha roligt på samma sätt som innan min försämring i höstas. Jag har fortfarande viljan till att åka iväg på äventyr men på nått sätt tar rädslan ofta över. 

 

Många av de svåra besluten om mina äventyr har min mamma fått tagit för jag klarar inte av att bestämma. Hon är ju den som tar hand om mig varje gång jag t.e.x ME-kraschar, så för mig känns det ibland skönt att höra " Åk du, jag tar hand om dig om du kraschar eller blir sjuk" eller "Jag tycker du borde ta det lugnt idag". Hon är den som alltid peppar och stöttat mig i alla lägen. Hon är helt enkelt BÄST! kramiz<3