Det blir inte alltid som det var tänkt och igår blev det verkligen så. Mötet jag var så redo för blev flyttat till fredag istället. Jag får försöka ta mig igenom dagarna så gott det går fram till dess nu. Jag påbörja i alla fall del 2 av bearbetningen igår. Det går framåt men i små steg då jag måste vila/pausa ofta för att inte ta ut mig helt eller hamna i PEM nu. Det är liksom det sista jag behöver nu.

 

Äntligen kan jag säga ordet "allt kommer nog bli bra" gällande traumat och med tiden kommer jag lära mig hantera situationer som idag gör att jag alltid är på min vakt och livrädd dygnet runt här i stan. Men ett steg i taget och nu handlar det om att förså varför jag reagerat som jag gjort under dessa 14 år. Vilket blir allt tydligare för ja jag känner igen mig fruktansvärt mycket i allt som nämns, nästan så det blir lite för nära. Kramiz<3